En moster till mig var synsk. Vi har alltid vetat det, men inte kunnat förstå hur det går till.

T ex så hade min syster inte träffat henne på kanske 20 år. Tillsammans med sin blivande man åkte de upp till norrland, till den ort där den här mostern bodde. Men syrran visste inte riktigt var, eftersom mostern flyttat sedan vi var barn.

Så syrran stannar vid en telefonkiosk (fniss, många år sedan, alltså - på den tiden fanns det telefonkiosker) och ringde till vår moster.

Mostern svarade:

-Äntligen jag visste att du skulle ringa!

Va???

Syrran förklarade att hon var på orten men inte visste var mostern bor.

-Jag vet, sa mostern, det är därför jag står i fönstret, vinkar och tittar på dig där nere i telefonkiosken!

Syrran tittar på ett hus, blickar uppåt tills hon ser moster Elsa vinkande i ett fönster - med en telefonlur emot örat!!

Hur förklara detta?

Jag är inte synsk. Inte alls.

Men något annat är det som är konstigt. En sommardag var min, syrrans familj och vår pappa på en visning av ett slott.  Vi hade med oss fika, bredde ut en filt i slottsparken. Jag började må illa. Fruktansvärt obehagligt. Visste det var något viktigt jag missat, men visste inte vad. Vi satt på filten och fikade. Men jag var inte glad. Något var hemskt fel. Kunde varken äta eller dricka. När vi fikat färdigt åkte vi vidare, var och en hem till sitt. Något var fortfarande väldigt fel. Olustigt. Men vi packade upp vår fikakorg.  Barnen stojade som vanligt. Jag kände mig frånvarande och frös.

Så kom telefonsamtalet. Svärfar hade dött tidigare under dagen, den tiden vi varit i slottsparken!

I min ungdom då jag jobbade på sjukhuset, så var det en arbetsdag då jag visste att en patient var döende, jag kände inte till patienten sedan tidigare, men jag fick i uppdrag att sitta på vak hos patienten. Det var inte första gången sådant hände.

Men när jag kom in i hans rum fick jag en chock. Patienten såg inte döende ut (enligt mitt helt oproffesionella öga) men jag såg min farfar liggande i sjukhussängen. Fast han bodde minst 60 mil därifrån. Sekunden därefter såg jag framför mig farfar gå ute på sin tomt och jag frös till is.

När jag kom hem från jobbet den dagen fick jag veta att farfar har avlidit av lunginflammation under dagen då jag var på jobbet och gick in till den döende patienten!

Surridurrat idag med både Kerran och Suz om spökerierna i Mattes villa och det Solidolan (förra ägaren) berättat om spökerierna i huset.

Kerran häpnades och blev nyfiken.

-Vi får baske mig ta ett studiebesök hemma hos Matte någon kväll och dokumentera vad som händer, tyckte Kerran.

En kväll då jag hade Kerran och Cissi här hemma, så nämnde Cissi lite om alla spökerier vi hade i våran villa då vi bodde där. Kerran blev jättenyfiken och menade att vi borde träffas en kväll för att prata om våra och andras spökerier!

Surridurret med Suz gjorde att hon häpnades över att Solidolan berättade samma sak som Matte, innan jag ens hunnit berätta vad Matte berättade! Suz berättade också att hon redan på festen då Matte berättade om dessa spökerier, tänkte på våra spökerier i vårt hus som inte var allt för långt därifrån.

Tja, vi borde kanske ha en kväll om detta!!! Fast såklart blandat med fniss, skratt och bus! Annars blir det för läbbigt!

På en fest i lördags var en man med, som jag aldrig hade träffat förut. En riktigt rolig/underhållande person som fick oss alla att skratta.

Hur som, han försökte förklara för hela sällskapet var han bor. Ingen förstod utom jag. Jag begrep direkt, eftersom jag bott alldeles i närheten i över 30 år. Och när han berättade kom jag på att det är det huset som en vän till mig, Solidolan, sålde för 4-5 år sen.

Matte som han heter berättade att det spökar i huset. Det är en man som har bott där förut som traskar omkring i huset, berättade Matte.

-Vet inte vad han heter........., men han har bott där förut, sa Matte.

-Han hette Hannu, berättade jag.

-Jaha var det så han hette, han som byggde huset, undrade Matte?

-Nej, den senaste mannen som bodde i huset hette Hannu och avled i en hjärtinfarkt i allt för unga år, berättade jag.

-Då är det inte han, sa Matte, den här gubben kallades för något alldeles speciellt........vad var det nu igen,........?

-Jasså, Kubiken, sa jag. En snäll gubbe. Kort i rocken och nästen lika bred som lång, därav smeknamnet "Kubiken". Honom minns jag och barnen väl. Han var ofta hos våra nära grannar Anna-Lisa och Erik på fika. Han hade en pyrenéehund, nästan lika stor som honom själv.

Hur som, jag var väldigt nyfiken på hur spökerierna märks.

Han går omkring i huset. Ibland ser man i ögonvrån hur han går förbi. Han flyttar på mina kastruller och tidningar. Ibland har han flyttat tidningen till en fåtölj med soffbord, där han troligen läst tidningen med fötterna på soffbordet, berättar Matte!!

Oj, det här måste jag prata med Solidolan om!

Och det har jag gjort nu. Solidolan har aldrig berättat så mycket om spökerier i det huset. Men då jag berättar för henne att jag pratat med Matte som köpt hennes hus, och att han sagt att det spökar där, så hann jag inte säga mer innan hon avbröt:

-Javisst, det är Kubiken som går omkring där. Jag har sett honom flera gånger. I början var jag rädd, men sen kom jag på att han inte ville något ont!

-Jaha,.....men, men.....ehh.....vad gjorde han då, undrade jag?

-Tja, han bara gick omkring där, han flyttade ofta på saker, allra helst om det stod kastruller framme på bänken, berättar Solidolan!!

Nu var det ståpäls. Utan att jag berättat vad Matte sagt om spökerierna, så visste Solidolan genast vem det är, samt att hon upplevt att han gjort samma saker när hon bodde där, som sen Matte upplever nu!!!!

INTRESSANT!!!