Igång igen då med jobbet. <först på halvtid och nu på 75% och det går bra. Nytt för mig är också att pendla till och från jobbet samt en ny arbetsplats fast samma arbetsgivare.

Att pendla tycker jag fungerar bra. Sover så bra på bussen och dessvärre även på tunnelbanan.  Nästan ett lite behagligt sätt att vakna upp på morgonen. Hemresan önskar jag dock att den kunde gå lite fortare.

Kul att vara på en ny arbetsplats med så många kollegor. Stimulerande. Hoppas det fortsätter så här bra sen när det blir mörkare också.

Läkaren vill att jag ska skynda långsamt, dels med upptrappning av jobb samt med nedtrappning av medicin. Eftersom kroppen tycks ha balanserat på gränsen....... Nu gäller det alltså att utsättas för alla smittor igen (på buss, på jobbet, i affärer osv) för att på nytt bygga upp ett immunförsvar. Och så måste det ocksåsamtidigt hållas koll på att inte kroppen reagerar fel igen. Men till jul tror han att jag kommer vara frisk!!

Fniss, barnbarnen kan lätt bistå med att hjälpa mig att bygga upp ett immunförsvar också.  Nea och jag var halvkrassliga förra helgen då dom var här. Träffade också "bröderna Bus" som hade svinkoppor och sedan drabbades av halsfluss. Visserligen var vi bara utomhus då, men lite lite kanske de har spätt på farmors immunförsvar nu?

På bilden är mina yngsta barnbarn. Till två av dem ä jag farmor och till två  mormor.

Fortfarande sommarvärme om dagarna, med strålande solsken. Runt 20 grader. Är alltså klädd med sandaler och tshirt om dagarna. Men tidiga mornar då jag ger mig iväg till bussen, vid 6-tiden är det lite disigt, fuktigt och ruggigt.

På måndag börjar jobbet igen. Har inte jobbat på över ett halvår.

Känns helt OK att komma igång med jobbet igen. Den här veckan har jag tänkt ha mina älskade långa sovmornar. Hinnar med att göra en del här hemma också så det är hemhandlat, rent och snyggt här hemma då jag börjar jobba.

Men det händer alltid något som förändrar......, fniss!

Ikväll då jag skulle städa ordentligt kom en kompis helt väntat på en fika. Och det var bara roligt. Städningen får vara till någon annan dag/kväll. Fika och fika, nääää riktigt så blev det väl inte. För mig är det ännu ledighet. Så jag sa:

-jag vet för dig är det arbetsvecka nu, men för mig är det fortfarande ledigt, så jag tänker inte bjuda på kaffe! Så det blev ett par glas vin med nektariner och sockerärtsskidor som tilltugg istället.

Så gick kompisen hem alldeles nyss, hon ska upp tidigt för jobb i morgon. Visstfasen, jag ska ju också upp tidigt. I morgon är det skolstart här. Det blir Willes första skoldag eftersom han börjar i 0:an då. Visade sig att pappan ej kan vara med på Willes första skoldag och Cissi får absolut inte ledigt från jobbet. Självklart går mormor med på skolstarten! Trollungarna kommer ca 06.30 i morgonbitti.

Första gången jag ska gå med barnbarn på första skoldagen. Ska bli kul!

Någon sovmorgon blir det nog inte den här veckan. Grundlig städning? Nej, tror jag inte, men förhoppningsvis en snabbstädning innan helgen.

Fulltecknat schema. Fniss, är det ett tecken på att jag har blivit i stort sett frisk??

Det här året har varit ett konstigt år.

Först var jag sjukskriven kanske två veckor, och det brukar jag verkligen inte vara. Då handlade det om min musarm.

Sen hemma igen några dagar i januari pga förkylning med hosta och feber. Blev aldrig riktigt bra, men feberfri. Sen brakade helvetet loss!

Drabbades av vaskulit. Som tyvärr hann gå för långt pga min ovilja att gå på läkarbesök. Sjukskriven sedan andra halvan av februari. Inlagd på sjukhus i två omgångar. Dels 10 dygn på hemmasjukhuset, dels 10 dygn på KS specialistavdelning. Blev ett tag riktigt dramatiskt då även njurarna blev angripna. Stor oro i min familj och nära vänner som vetat om detta.

Provat på Cortison som inte hjälpte. Provat på en ovanlig medicin som används emot lepra. Den hjälpte men hade som bieffekt att den tärde på blodvärdet, ända till jag blev tvingad att byta medicin igen.  Då till cellgifter som känns lite olustigt med. Men de har hjälpt, och jag vet numera att de i den doseringen jag får ej ger de kända biverkningarna av cellgifter. Den medicinen kanske jag måste fortsätta med 1/2 till 2 år till.

Äntligen, efter några veckor med den senaste medicinen började det gå åt rätt håll. Är sååå glad för det. Läkaren uppmanade mig att nu försöka göra allt jag tycker är roligt, det behöver jag efter den här långdragna historien.

En nedtrappning på tabletterna är påbörjad. Tre nya utslag uppstått, men de är ej blodblåsor, så det får vara till läkare säger något annat.

Den 25 augusti ska jag prova med att börja jobba halvtid. Ser faktiskt fram emot det. Hoppas det kommer att fungera bra.

Men nu resonerar jag, så har jag en veckas semester framför mig! Jag får ju göra allt jag vill. Bara jag ser till att använda medicinska stödstrumpor och undvika att sitta/stå med fötterna neråt. Och jag mår riktigt bra.

Förutom en smärta under ena foten. Främre fotsulan och två tår är det som smärtar. Allra helst om jag går lite längre sträckor. Smärtan är då olidlig under kvällen. Ska kolla detta på nästa läkarbesök.

Ska njuta av min vecka jag har från måndag. Samt försöka träna mina ömmande fötter att kunna vistas inom något annat än "foppatofflor".

För mig är det samma jobb som förut, men på en annan plats. Har fått veta av chefen att jag är mer än välkommen till jobbet. På nya jobbet finns många nya unga anställda. Inte riktigt alla är lika ansvarstagande som du och jag, förklarade chefen. Vet också att vi är placerade så att det finns en strategi över vilka man sitter nära med.

Jag ska visst sitta nära en grupp med ganska unga medarbetare. Tanken är att deras optimism och glädje ska smitta mig. Ser jag fram emot. Jag ska å andra sidan stimulera med kunskap, erfarenhet och ansvarstagande.

Fast till att börja med ska jag skaffa mig en kod till mitt passerkort (den koden jag redan fått för åtskilliga år sedan är som bortblåst) och lära mig mer om larmfunktioner mm på nya arbetsplatsen. Thihi, efter 4-5 veckors semester brukar jag kunna spärra några eller samtliga datalösenord. Nu är det garanterat samtliga! Första arbetsdagen kommer alltså att handla om lösenord, samt att hitta överallt.

Jissesamalia, så här länge har jag aldrig varit sjukskriven!

Sjukpenning förresten.......vad är det? Ett minimalt litet hushållsbidrag? Dom här 6 månaderna har jag inte levt på min sjukpenning, utan på tidigare sparande.

Äldstemannen är Zebbe. Jyrkis äldste hund. En "goldis". Hur go som helst. Han bodde alltid hemma hos oss när Jyrki med familj åkte på semester.

Han låg alltid nedanför min säng på nätterna. När jag duschade på morgonen, efter att mr X åkt till jobbet, ertappade jag ofta Zebbe med att ligga i min säng. Rullande på rygg och sprattla med benen! Han är ju som alla andra goldisar är, galen i vatten. Och snö! Många bus och skratt tillsammans med den jycken.

Så är det Arthur-Partur. Ja han heter alltså Arthur. Världens gulligaste småhund. När vi träffas så tjuter han rakt ut och studsar upp i min famn. Vet inte hur han betéer sig men han studsar ta mig tusan från jämfotaläge på golvet upp till min famn. Han fullkomligt ylar när de med bilen börjar närma sig mitt bostadsområde, och sedan "rinner" han upp för trapporna hem till mig. Fniss det är farmors voffis det. Som helst vill vara i famnen hela tiden, få farmors uppmärksamhet hela tiden. Han är vansinnigt charmig. Älskar den hunden.

Och nu Tyson. Där finns det (ännu så länge) endast en voffis i familjen. Men han och jag bygger upp en alldeles speciell relation.

Jag brukar fråga honom om han är fulaste voffisen i hela "taden". Svansviftande brukar han hålla med. Så böjer jag mig ner emot honom och undrar varför just den här "gammelmatten" ska dras med den absolut fulaste voffisarna i hela taden. När han tycks hålla med mig så biter han ofta mig i näsan och viftar på svansen. Hörrududu ska man bita sin gammelmatte i näsan, undrar jag? Han tycker nog det eftersom han gärna biter en gång till! Nu dags att lära sig skilja på mormorsmys och vad man får göra.

När han biter på lillmatte/lillhusse försöker jag göra det obekvämt genom att stoppa in min knutna näve i hans gap. Eller blåsa mot hans nos. Han ska lära sig att det är obehagligt att bita på andra. Så småningom lär han sig.

I fredagseftermiddag, då jag inte var hemma, kom Cissi och Tyson hit och ringde på dörren.

Som tur var hade hon med sig nyckeln hit. Så hon gick in. Skulle hämta en väska som Nea glömde senaste gången jag var barn- och hundvakt.

Cissi ringde senare när jag var hemma för att berätta att hon varit in här hemma hos mig och hämtat väskan. Hon berättade också att Tyson (valpen) kände sig som hemma genast då han kom in hos mig och tänkte stanna kvar där. Cissi försökte med lock och pock. Tyson bara smackade lite, lade sig till rätta och sa precis som tjuren Ferdinand "jag stannar kvar här jag".

Thihi, duktig hund!

Än så länge, och kanske några veckor till rår Cissi med att bära honom. Så hon lyfte upp honom och gick ut från min lägenhet.

Thihihi!!!

Apropå att bära.....minns inte riktigt hur länge man ska bära storväxta raser i trappor......men har en svag aning om att det är de tre första månaderna. Men är det till valpen är 12 veckor, eller är det 8 plus 12 veckor? I det senare fallet undrar jag lite smått, klarar jag av att bära en 19-20 veckorsvalp i trapporna här?

Ärligt talat så tror jag det ska vara trappförbud de första 8 plus 12 veckorna. Men har inte behövt bry mig på väldigt länge. Dels över 30 års boende i villa, dels boende i lägenhet dessförinnan, med hiss.

Hur som är jag väldigt stolt över att gammelmatte fått vara med på ett hörn och sätta lite prägel på åtminstona de äldsta hundarna i barnens familjer.

Nea började prata med mig om en person hon kände genom mig.Jag berättade för henne som det är, att den personen inte lever längre.

-Vaaaa?, utropa Nea förtvivlad. Hon såg alldeles förskräckt och frågande ut.

-Hon är död, förtydligade jag.

Nea behövde en liten stund att ta till sig informationen.

-Mormor, håller du också på att dö, frågade Nea oroligt?

-Nej, jag är inte döende nu. Nån gång ska vi ju alla dö, men det är inte nu.

-Åh, jag önskar jag hade en magisk kraft så jag kunde göra så att ingen i våran familj ska dö, sa hon, lilla hjärtat.

Straxt därpå plockade hon lite blommor. Vita och rosa. Jättefina.

-Tycker du att jag ska plocka såna till din begravning? Fniss, jag tackade såklart ja till det.  

Hennes pappa har en moster som är svårt cancersjuk. De har varit och hälsat på hos henne nu i sommar. Troligen har barnen pratat med sin pappa om den allvarliga situationen hemma. Så jag kan tänka mig att det snurrat i huvudet hos Nea, och kanske Wille också, om det här med död och begravning.

Astrid Lindgrens sommarställe råkade ligga granne med en kompis sommarställe. Då jag då och då under barnens uppväxt besökte min kompis, så blev det ganska ofta jag stötte ihop med Astrid Lindgren. Så vi hejade alltid. Minns att hon nästan alltid cyklade på en grå, halvrostig cykel.

Men vid ett alldeles speciellt tillfälle blev mötet lite annorlunda.

Det var en regnig dag, trots att den börjat i solsken. Cissi och jag skulle åka ut till Furusund och hälsa på min vän Bettan. Man kunde parkera en liten bit ifrån sommarstället, vilket vi gjorde liksom tusentals gånger förut. Så skulle vi promenera hem till Bettan. Då hade det slutat regna. Fint väder igen, men gott om regnpölar. Så Cissi hade sin fina klänning på sig, men regnstövlar på.

Så promenerade vi. En kort bit men tog sååååå lång tid. Trots den fina klänningen på sig MÅSTE absolut Cissi hoppa i precis varenda vattenpöl på grusvägen. Hon hoppade jämfota i pölarna. Jag suckade, men lät henne hållas. Så kom Astrid cyklandes emot oss.

Som vanligt, förväntade jag mig att vi skulle heja på varandra. Men Astrid L var okontaktbar. Stannade och klev av cykeln. Vrålstirrade på Cissi, som i fin länning OCH gummistövlar, idogt hoppade jämfota i pölarna.

Helt omedveten av min och för all del Astrids närvaro, sjöng och hoppade hon vidare.

Jag gick på lite och tänkte säga hej till Astrid, men hon var i en annan värld. Så jag blev tvungen att passera henne utan att för hittills första gången att heja. Vänder mig om.

Cissi är fortfarande i full färd med sin sång och jämfotahopp i vattenpölen, totalt omedveten om den fina klänning hon hade på sig.

Fniss, när vi kom hem till min kompis Bettan var hela Cissi och hennes fina klänning allt annat än ren och fin. Bettan och andra har fått mig att förstå att Astrids beteénde vid vårt möte gav henne en idé till en kommande story.

En ny story med Cissi som urbild skulle ha kunnat bli verklighet. Men Astrid var vid det här tillfället alltför trött och sjuk.

Nu så här efteråt tycker jag att jag skulle ha kunnat ge nästan vadsomhelst för att vara inne i hennes huvud vid detta tillfälle.

Vad tänkte hon? Hur?

Vad skulle hon ha gjort om detta hänt 10 år tidigare?

Suz kom till syrran och mig på middag.

Berättade att hon fått tre getingstick och att hon var allergisk emot dem!

Herre hjärtanes, syrran blev riktigt orolig. Eftersom hon själv har Betapred hemma ifall hon blir getingstucken.

Tyvärr har vi båda samma symptom. Ett getingstick får en bula som är minst tallriksstor. Samt ett mående som gör att man blir yr, vimmelkantig och kallsvettig.

Suz visar inga tecken på stora blemmor av sticken. Trots att det är tre stick. Men hon känner av det inne i munnen. Samma varningstecken som Stegis pratat med mig om då det gäller skaldrjursallergi.

Så jag ger henne en antimistamintablett. Verkar som besvären stannar av till slut. Skickar med henne 6 st Betapredtabletter som hon kan ta vid behov.

Suz och en granne skulle sätta sig vid hennes utemöbler hon inte använt på ett tag. Det surrade för fullt runt grannen, som sprang därifrån. Suz kastade iväg stolen. Det visade sig att det blivit ett getingbo under sitsen på stolen!

Fy fasen!

Under försommaren ska man ju hälla upp söt dryck i en plastmugg, i ett träd långt ifrån där man själv sitter. Från grillsäsong och framåt ska man istället spika upp en köttbit i ett träd långt ifrån där man själv sitter. Då suktar inte längre getingarna efter sött utan efter proteiner.

Suz:s allergi emot getingar är kanske inte fullt så allvarlig. Tre stick och inte värre reaktion än så. Men ändock att hon kände av den i munnen.

Allergiska reaktionen blir värre för varje gång det sker. Sista gången det hände för mig, fick jag getingsticket på låret. Storleken på utslaget var större än en tallrik. Blev illamående och kallsvettig.  Lade mig. Vimsade och yrade. Illamående.

Vet att det är farligt för mig att utsättas för getingstick. Ska nog fasen börja bära med mig min Betapred så jag har en snabb hjälp då det behövs!