Men hujeda så jäkla varmt det är? Absolut för varmt för att vara ute. Även för varmt för att var inne.

Inte blir det heller som det ska vara med sömnen.  

Hos mig är de växter som överlever vana att klara sig nästan ute vatten. När jag trodde jag hade tagit död på den här krukväxten jag har på balkongen, så tänkte jag kasta den. Att den "dog" beror såklart på att den inte fick vatten.

Istället för att kasta den så klippte jag bort de vissna blommorna, samt det vissnade gröna. Gav den rejält med vatten. Efter ett par veckor fick den vatten igen. Ja, jag vet, det är egentligen alldeles för sällan att vattna med några veckor emellan då de står i söderläge på en solig balkong. Men hos mig får dom lära sig att tåla en.

Efter ytterligare 1,5 vecka (idag) fick de vatten igen. Och se så fina de är nu.

Växterna inne i lägenheten kanske dör av en chock nu. De är vana att få vatten varannan månad. Men under juni och juli har dom faktiskt fått vatten en gång i månaden.

Då jag pratade med grannen igår om att jag kommer att åka bort nu snart så sa hon genast att hon går upp till mig och vattnar blommorna. Men jag är inte borta mer än en vecka, så det lär knappast behövas. Men jo, hon envisas med att det inte räcker att vattna en gång i veckan nu i den här värmen.

Tänker lämna vattenkannan framme på diskbänken så får hon själv avgöra om hon tycker det behövs.

Packat har jag gjort idag. Lite orolig är jag, att jag inte hinner bli klar i tid i morgonbitti. Ska åka redan strax efter kl 7. Precis allt som går att göra klart idag måste göras för att minimera sådan tid i morgonbitti. Är inte direkt en pigg, välfungerande person den tiden på dygnet precis.

Ser fram emot den här veckan. Ska bli kul!

Läste i tidningen idag att Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska äta mer fisk och mindre kött än vi gör idag. Men att det inte råder jämställdhet då det gäller sommarmat som ofta är grillmat. Det finns statistik på att det råder mest jämställdhet i Stockholmsområdet.

Innebär att det här inte alls är enbart män som grillar och män som väljer vad som ska grillas (kött). Utan det är lika ofta kvinnor som grillar och kvinnor väljer oftare att grilla fisk. Ju längre norrut man kommer i landet blir jämställdheten i detta allt mindre. Sånt ger mig en funderare så här en sommardag. Varför är det så?

Här, liksom på flera håll i landet råder klass-1 varning för minst tre mycket varma dygn. Och eldförbud. Grilla får man göra på egen tomt under förutsättning att man har väldigt nära till vatten.

Håller med alla bloggvänner som beskriver att det faktiskt är för varmt. Inte behagligt. Påverkar också sömnen till det sämre.

Här råder eldningsförbud såklart. Det är så torrt. Grilla på egen tomt får man göra, om man har vatten inom räckhåll.

Hörde förresten på nyheterna om "galna älgar" i Östersundstrakten. De varnar för att älgarna är aggressiva. Här vet jag att älgarna kan vara aggressiva. Men inte nu så här års. Utan senare, lite närmre hösten, då de knatat in på villatomterna och käkat fallfrukt, jästa äpplen, och blivit fulla.

Men så är ju inte fallet nu med de tossiga älgarna i Östersund! Vad har det tagit åt dom älgarna då?

Det här med solen igen.

Under barndomen tror jag inte solen var så farlig som nu. Visst fick vi barn våra kroppar insmorda med solskyddskräm då också. I början på säsongen. För att slippa solsvedda axlar. Efter att vi fått grundfärgen var det ingen mer insmorning. Trots att vi var utomhus under dygnets alla vakna timmar på sommaren. Även i regn. Det var ju kul!

Minns när man som barn försökte titta på solen (fast det var förbjudet) att den var gul. Det var inte bara barnsliga minnen av målade, glada solar.......utan solen var gul.

Nu är den absolut inte gul, utan helt vit!

Lite läskigt tycker jag. Har den skiftat färg pga att avståndet mellan solen och jorden är kortare nu är på t ex 60-talet? Nej, tror faktiskt inte det.

Har den skiftat färg pga ett starkt uttunnat ozonskikt? Eller vad fasen beror det på?

Kommer vi nu att drabas av alla hudcancersjukdomar som t ex Kalifornien haft i så många år?

Vad är det vi ställer till med vår gemensamma planet? Skrämmande tycker jag!

• Vegetarisk 1-3 dagar i veckan
• Alltid köpa ekologiskt då det finns
• I mesta möjliga mån undvika bensindrivna fordon (bil, mc, motorsåg, snösoter, båt mm)
• Jobba vidare med att sluta köpa och kasta varor

Ja det är vad jag kan komma på att jag kan göra så här i min egen närmiljö. Undviker i största mån flygresor av samma skäl. Men ibland åker jag på sjöresor. Här kan jag så klart göra skillnad genom att kolla rederiernas hemsidor om hur de värnar om miljön. Som privatperson kan jag försöka påverka bostadsrättsföreningens styrelse att ALLTID väga in ekonomiska och miljömässiga mål inför arbeten som ska göras.

Det här med TV var väldigt ovanligt i svenska hem på den tiden. Jag är född 1956, tror att TV:n slog igenom då. I vår bekantskapskrets var vi bland de allra första som skaffade TV har jag fått veta. Så bekanta kom gärna hem till oss för att se på TV.

Bör alltså ha varit 1956-1957.

Man såg sportreferat mm.

Mamma och pappa hade också satsat på att köpa en ny och dyr TV-soffa. Jag är född i december och jag gissar att det här med den nya soffan är i början på januari 1957.

Syrran beskriver nu i efterhand att hon minns så lyxigt och fint det var, vi hade TV och en alldeles ny TV-soffa. Så hon hade sagt till våra föräldrar en kväll då jag redan somnat "åhhh så fint vi har det och vilken tur jag har för när ni dör så får jag allt det här"!!!!

Fniss syrran det!!!

Äldstemannen är Zebbe. Jyrkis äldste hund. En "goldis". Hur go som helst. Han bodde alltid hemma hos oss när Jyrki med familj åkte på semester.

Han låg alltid nedanför min säng på nätterna. När jag duschade på morgonen, efter att mr X åkt till jobbet, ertappade jag ofta Zebbe med att ligga i min säng. Rullande på rygg och sprattla med benen! Han är ju som alla andra goldisar är, galen i vatten. Och snö! Många bus och skratt tillsammans med den jycken.

Så är det Arthur-Partur. Ja han heter alltså Arthur. Världens gulligaste småhund. När vi träffas så tjuter han rakt ut och studsar upp i min famn. Vet inte hur han betéer sig men han studsar ta mig tusan från jämfotaläge på golvet upp till min famn. Han fullkomligt ylar när de med bilen börjar närma sig mitt bostadsområde, och sedan "rinner" han upp för trapporna hem till mig. Fniss det är farmors voffis det. Som helst vill vara i famnen hela tiden, få farmors uppmärksamhet hela tiden. Han är vansinnigt charmig. Älskar den hunden.

Och nu Tyson. Där finns det (ännu så länge) endast en voffis i familjen. Men han och jag bygger upp en alldeles speciell relation.

Jag brukar fråga honom om han är fulaste voffisen i hela "taden". Svansviftande brukar han hålla med. Så böjer jag mig ner emot honom och undrar varför just den här "gammelmatten" ska dras med den absolut fulaste voffisarna i hela taden. När han tycks hålla med mig så biter han ofta mig i näsan och viftar på svansen. Hörrududu ska man bita sin gammelmatte i näsan, undrar jag? Han tycker nog det eftersom han gärna biter en gång till! Nu dags att lära sig skilja på mormorsmys och vad man får göra.

När han biter på lillmatte/lillhusse försöker jag göra det obekvämt genom att stoppa in min knutna näve i hans gap. Eller blåsa mot hans nos. Han ska lära sig att det är obehagligt att bita på andra. Så småningom lär han sig.

I fredagseftermiddag, då jag inte var hemma, kom Cissi och Tyson hit och ringde på dörren.

Som tur var hade hon med sig nyckeln hit. Så hon gick in. Skulle hämta en väska som Nea glömde senaste gången jag var barn- och hundvakt.

Cissi ringde senare när jag var hemma för att berätta att hon varit in här hemma hos mig och hämtat väskan. Hon berättade också att Tyson (valpen) kände sig som hemma genast då han kom in hos mig och tänkte stanna kvar där. Cissi försökte med lock och pock. Tyson bara smackade lite, lade sig till rätta och sa precis som tjuren Ferdinand "jag stannar kvar här jag".

Thihi, duktig hund!

Än så länge, och kanske några veckor till rår Cissi med att bära honom. Så hon lyfte upp honom och gick ut från min lägenhet.

Thihihi!!!

Apropå att bära.....minns inte riktigt hur länge man ska bära storväxta raser i trappor......men har en svag aning om att det är de tre första månaderna. Men är det till valpen är 12 veckor, eller är det 8 plus 12 veckor? I det senare fallet undrar jag lite smått, klarar jag av att bära en 19-20 veckorsvalp i trapporna här?

Ärligt talat så tror jag det ska vara trappförbud de första 8 plus 12 veckorna. Men har inte behövt bry mig på väldigt länge. Dels över 30 års boende i villa, dels boende i lägenhet dessförinnan, med hiss.

Hur som är jag väldigt stolt över att gammelmatte fått vara med på ett hörn och sätta lite prägel på åtminstona de äldsta hundarna i barnens familjer.

Ännu en dag med strålande solsken från en klarblå himmel. Väldigt varmt.

Såklart man ska vara glad över alla dessa fina sommardagar, men ärligt talat så är det i varmaste laget för min del.

En promenad ner på stan var jobbig för att det var för varmt.

Om soffkarusellen så har Lucas lovat att komma och hjälpa till så förhoppningsvis kommer han snart så jag slipper ha den överblivna soffan framför balkongdörren. Soffan ska köras hem till Cissi och Tommy.

-Då får du träffa Tyson också, sa jag till Lucas

-Ja just det, ser jag fram emot, svarade han

-Världens fulaste valp, sa jag och menade såklart tvärtom

-Och så har han en sån där otäck valpmage, alldeles rosa och svart utan en massa päls på, som det är avskyvärt att lägga kinden emot, fortsatte jag

-Så luktar han bergis illa också, undrade Lucas?

-Usch ja, sån där otäck valpdoft, svarade jag med ett leénde

-Fy sjutton, jag får försöka stå ut, svarade Lucas

Thihi, Lucas kommer alla gånger bli lika poppis hos Tyson som han är hos syskonbarnen.

Soligt, varmt och fint på förmiddgen, liksom lite senare på eftermiddagen. I mitten aningens mulet och 3 åskknallar samt en kort regnskur.

Lång sovmorgon och lång frukost med god bok. Sånt som jag älskar.

Nu när jag nästan är frisk igen ska jag börja hitta lite bättre dygnsrytmer, trots att jag är kvällsmänniska. På helgerna ska jag tillåta mig att vara uppe halva natten och sova länge på morgonen. Men i veckorna ska jag försöka komma isäng vid 23 eller absolut senast 24. Fast jag vet att sommarvärmen kan ställa till det för mig.

Under den mulna tiden passade jag på att påbörja en riktigt grundlig städning. Hann med lilla toan, innan värmen och det fina vädret var åter. Helt OK, får väl ta en bit i taget.

Hunnit med att surridurra med familj och vänner. Passade samtidigt på att ta ett fotbad. Fniss, ska ju göra som läkaren sa "göra sånt som jag tycker är roligt och trivs med", och ett fotbad är aldrig fel! Även hunnit med balkongliv. Njutbart.

Brukar aldrig lämna balkongdörren öppen utan att bevaka den, för att minimera risken att en spindel tar sig in. Men nu lämnade jag den öppen för att gå och hämta kallt vatten. När jag kommer åter till balkongen upptäcker jag att en geting tagit sig in och surrar omkring på vardagsrumsfönstret! Ärligt talat är det värre med en spindel inomhus än en geting, fast spindel är ju inte allergisk emot, men mot geting.

Springer och hämtar dammsugaren, när jag är åter i vardagsrummet startar jag den och riktar den mot fönstret. Getingen försvinner någonstans bakom gardinen. Fattar ju att den tyvärr inte gått upp i rök, så dammsugaren får vara kvar. Avstängd. Funderar på att hämta allergimedicinen ifall olyckan är framme, men vill inte lämna vardagsrummet så länge getingen finns kvar där.

Sitter kvar. Funderar ut exakt var medicinen finns så att jag snabbt kan hämta den om det behövs. Efter en stund surrar getingen omkring på fönstrena (två fönster samt balkongdörr bredvid varandra) igen. På med "snabeldraken", hinner vifta lite med den efter getingen innan den är puts väck igen. Hittar den bara inte.

Till slut surrar den vid fönstren igen. Snabbt jagar jag den med snabeldraken igen. Vore då själva fan om jag inte tar den, för hur gör jag annars? Törs inte sova inatt om jag vet att det är en geting här, för tänk om jag inte vaknar om jag blir stucken. Börjar bli arg på den där förbaskade uslingen som inget har att göra här inne hos mig. Misslyckas att fånga den, men den flyger åtminstone ut genom den öppna balkongdörren, vilket var nästbäst.

Hur är det med getingplågan? Är det ett getingår i år? Brukar kunna bli så när det är varma somrar. Så förutsättningarna finns. Och här, just här, där jag bor surrar det getingar hela tiden. De har försökt att bygga bon på min och andras balkonger, på uteplatserna och jordgetingbon fanns under barnens sandlåda. Tror det är ganska vanligt med getingsticksallergi, så dom ska bara inte få ha sina bon nära inpå bostäder.

Mygg kan också vara en plåga. Än så länge har vi här, peppar peppar ta i trä (min skalle t ex), klarat oss oförskämt bra i år. Tror det beror på varm och torr sommar. För min egen del har jag en viss allergisk reaktion av mygg också. Inte alls lika allvarlig som mot geting. Men ganska vanligt att det blir handflatsstora bulor av myggbetten. Blir det många bett påverkas också mitt mående.

Till viss del hjälper det att dricka öl när man måste konfrontras med mygg. Är visst D-vitaminet som skyddar. Men man orkar inte alltid dricka öl en hel sommarkväll. Så jag brukar ta Clarityn ett par dagar innan planerad sommarkväll utomhus. Eller ta med mig antihistamin när jag ger mig ut kvällstid.

Men den här sommaren har jag hittills inte behövt vare sig Clarityn eller antihistamin.

Härligt!

Tjatig som få är jag. Åtminstone ibland. Åter till hälsan. För bara tre månader sedan drabbades jag av dödsångest. Trodde jag skulle dö därinne på sjukhuset där jag var inlagd. Orolig över att barnen skulle tvingas gå in i min lägenhet efter min död, och jag hade inte ens dammsugit innan jag blev inlagd, för jag orkade helt enkelt inte. Nåväl ett läkarsamtal jag fick genast då fick mig att inse att läget var allvarligt men absolut inte att jag skulle ligga där och dö då. Man måste bara hitta rätt behandling för att få bukt med sjukdomen.

Nästa steg, info om vilka fåtal läkemedel som man vet KAN fungera. Reducerades till två med tanke på just mitt läge. Började med ett läkemedel som används mot Lepra. Så ni kan ju tänka er hur vanligt det är här i västvälden! En stor nackdel att den tär ordentligt på blodvärdet. Trots att jag alltid haft väldigt högt blodvärde så sjönk det så drastiskt att jag bara inte kunde fortsätta med den. Bytte medicin till ett cellgiftspreparat. På en hyfsat hög nivå men ändå med utrymme kvar att kunna höja doseringen om så skulle krävas. Men hur kul är det med cellgifter?

Första veckorna med nya medicinen blev det tom försämringar i sjukdomen. Varpå jag igen började misströsta. Det här kommer aldrig gå vägen. Telefonkontakt med sjukhuset, som menade att jag kanske kommer behöva höja doseringen, men framför allt måste jag se till att få i mig koldydrater och proteiner. Hur kul är det att höja dosering av cellgifter? Vi vet ju alla vilka negativa konsekvenser det innebär!

Karolinska Sjukhuset ringde för att boka in en ny läkartid. OK. Nu helt inställd på att jag inte kommer att bli frisk men kommer att kunna hålla mig på en OK-nivå med rätt medicinering. Så jag bestämde mig för att prata med läkaren om att återgå till Lepra-medicinen och komplettera det med en påse blod med jämna mellanrum.

Fniss, så tokigt man kan tänka.......för jag insåg att det här blir dyrare för sjukvården eftersom jag tillhör blodgruppen 0 som är lite ovanligare, men hade en plan där att jag ska kolla med familjemedlemmar hur många som har samma blodgrupp och kanske ibland kan ställa upp på blodbussen och samtidigt erbjuda mig att betala för att få en påse blod!

MEEEN två veckor innan det inbokade läkarbesöket så blev det bättre. Försämringarna avtog. Snart syns inte utslagen på armarna och magen. På benen är de kvar och jag vet att de kan sitta i flera år. Förutom utslagen så har måendet blivit bättre och bättre.

Och nu VET jag att jag kommer att bli helt frisk. Lite tid till kommer det att ta, men vad fasen spelar det för roll nu när jag vet att jag kommer att bli frisk? Och nedtrappning av den här cellgiftsbehandlingen startar alldeles snart.

JAG ÄR SÅ LYCKLIG. Kommer få se mina barbarn växa upp. Glad över familjens glädje över beskedet. Sjukdomen kommer troligen inte ens att förkorta mitt liv. Och vad spelar det för roll att jag kommer att behöva lämna prover en gång i kvartalet och senare en gång i halvåret? Samt komma till läkaren en gång i halvåret, därutöver ha telefonkontakt med dem på hud- respektive njursspecialistavdelningarna ett år framöver? Nada!!!

YEPPIE!!!!

En fin sommardag.

På eftermiddagen kom några kompisar på lite fika. Sen åkte vi tillsammans till ett skärgårdsfik. Ikväll var det trubadur där.

Inte helt fel att umgås på utefiket med en kall öl en sommarkväll och blicka ut på havet. Tyvärr ingen kvällssol på tomten till det här fiket. Då de blåste lite från havet och vi satt i skugga blev det lite kallt.

Fortsatte därför till uteplatsen där jag bor. Varmare. Inte helt fel att sitta där heller tillsammans med goda vänner med ett glas vin.

Med just dom här kompisarna är det lite roligt för vi har hängt ihop med varandra sedan vi började i första klass.