Författare: Dorothy Koomson

En riktig, vad jag kallar ”tuttinutt-bok”. Någon som instinktivt fattar vad jag menar med det?

Alltså en bok som alltid handlar om den stora kärleken, som dock har vissa förhinder, men så klart finns det inga oöverstigliga hinder, bara nästan. En story som cementerar gamla könsroller. Som alltid slutar lyckligt.

Precis sådan var den här boken. Som vanligt ger jag mig alltid den på att jag SKA läsa ut en bok jag börjat läsa. Så och i detta fall. Till bokens försvar ska jag säga att OM man ska läsa en ”tuttinutt-bok” så är just den här kanske bland de lite bättre i genren. När det bara blir för mycket dravel så kan man hoppa över ett par sidor och fortsätta läsningen därifrån utan svårigheter.

Kan också avslöja att slutet inte alls blev som jag hade förväntat mig!

Handling: Ung, engelsk kvinna som bott i Australien flyr därifrån, från ett förhållande med trassel, tillbaka till England. Hon blir erbjuden ett toppjobb. Blir inneboende hos en man (som är på väg att skiljas) samt hans två barn. Han har en trasslig tid för att få allt att gå runt med barnen, jobb och hemsysslor. Barnen som är mitt i en trasslig situation då deras mamma och pappa separerar, blir såklart besvärliga, vilket inte underlättar för pappan i hans situation.

Att gissa vem som kommer som en räddande ängel är ju inte svårt att lista ut. Hon tar snabbt en plats i familjen.

Men som sagt, slutet blev inte helt enligt min övertygelse om att det skulle göra.

Morgonstund….

”har guld i mun” finns det ett talesätt som säger. I morse vaknade jag strax efter kl 6 efter 3-4 timmars sömn. Solen skiner. Kissnödig. Trött, men måste gå upp. Innan jag sträckt på mig färdigt så har jag somnat om. Så värst mycket guld i mun blev det alltså inte för min del.

Mående

Inget halsont kvar. Inte ont i leder. Inte lika snorig heller. Men utslagen är fortfarande fler än de varit sedan jag blev utskriven från KS. Är SÅÅÅ in i h-e trött på den här skiten!

Balkongliv

Suttit ute på balkongen i flera timmar och läst. Till det bara blev för varmt. Söderläge och dessutom i lä.

Mullrar på stan

I dag är det den årliga MC:utställningen ”Custom bike show” och det är verkligen en stor mc-fest. Tillställningen är precis nedanför backen där jag bor. Fniss, en sån här dag skulle jag kunna hyra ut min p-plats för ganska dyra pengar, då så många snurrar runt med sina bilar i jakt på att hitta en liten plats att parkera på!! Hmmm, satt och undrade över om Lucas med familj inte ska gå på MC-utställningen i år? Det brukar dom ju göra. Just då ringer telefonen. Till min glädje är det Amelie. Så glad av att höra hennes röst.

Mysig fikastund

Amelie berättade att de är på väg till mig och vill stå på min p-plats och vill komma upp till mig och gå på toa innan de ska ner på MC-utställningen. Familjen kom och dom ville ha kaffe, saft och lite glass i sig innan de gick ner till utställningen.

Edmund har blivit proffs på att sköta min kaffemaskin, så han fixade kaffet till oss vuxna. Så roligt att sitta och babbla med dom. Fyra dagar har killarna kvar innan skolavslutningen. Pratade lite om familjens närmsta framtidsplaner (som jag håller tummar och tår för att det ska bli som dom vill).

Även pratat om bekymret att just nu verkar det som min sjukdom går åt fel håll igen. Det som var mer glädjande är att Lucas följer med mig till KS till nästa läkarbesök.

Bloggspace

Har provat några gånger per kväll och någon gång även på dagtid att logga in i bloggspace. Någon gång loggas jag in, annars möts jag av en sida som talar om att adressen går inte att nå. De få gånger jag loggas in ser allt ut som vanligt. Till jag väljer att läsa inkomna inlägg och/eller kommentarer får då blir jag genast utslängd igen – och det går inte att logga in igen.