Författare: Karin Alvtegen

Inte precis en nyutkommen bok. Men den var riktigt bra. Handlar om en kvinna som haft en förfärlig uppväxt. Föräldrarna ville att deras familj skulle vara lite förmer än alla andra, och tvingade deras dotter till deras sätt att vara. Romanen fick mig verkligen att rysa av obehag och förfäran över hur gräsligt de behandlade sin flicka, hur de fullkomligt mosade hennes självförtroende och framtida sociala liv.

Som vuxen hade hon ingen social kompetens alls, undra på det, hon hade egentligen ingenting alls. Hennes människovärdighet hade föräldrarna berövat henne. Och hon levde därmed i samhällets utkant. Helt oförskyllt dras hon in i en kriminalutredning, misstänkt för mord.

Att vara uteliggare är inget bekvämt liv. Inte blir det lättare om man dessutom är en kvinnlig hemlös. Vilket boken skildrar. Inte förenklas tillvaron av att dessutom vara oskyldigt misstänkt.

Det finns ingen på hennes sida. Av samhället var hon redan dömd. Hon ger upp. Svårt att alltid leva i flykt. Men så träffar hon av en slump en yngling.

Kriminalgåtan som sådan var kanske lite enkel. Men det var intressant att läsa skildringen om hennes liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Flytt har skett för en tid sedan till:   surridurr.wordpress.com   Detta pga att det är den sight jag kunnat hitta som mest liknar den gamla bloggspacen.  Där ser jag genast alla inlägg vänner gjort, oavsett vilken bloggsight de använder. På ...

Dock ej om använda kaffemuggar. Utan om köande. Alltså apropå hur vi människor beteér oss emot varandra.   Då man står vid en busshållplats och väntar på en buss så bildar man en kö. När kön börjar bli lång kommer nya resenärer och börjar bilda k...

HALLÅ DÄR!!!   Vem plockar undan efter dig? Vem placerar din skitiga disk i diskmaskinen? Vem torkar av bordet efter dig?   På "mitt" lilla kontor där jag jobbat tidigare var det förvisso emellanåt en mindre trivsam situation på diskbänke...

OBS Min huvudsakliga blogg finns på surridurr.wordpress.com   Underlig dag har det varit idag, tror jag!   Nej, det kan bara inte vara sant, tänkte jag då väckarklockan talade om att det är dags att gå upp Tog med min paraply efter viss tv...

  Något jag är nyfiken på, är att få veta av alla er som kanske är medelålders med vuxna barn, eller kanske inte alls - men, vad har ni kvar att göra?   Alla har vi väl mål och drömmar om vad vi SKA eller åtminstone verkligen vill göra?   F...